Övervikt
Jag angstar. Benen vill röra sig. Jag skulle kunna springa ett maratonlopp. Helst av allt spy. Men jag är hos mamma och pappa, jag kan inte, det hörs.
I förrgår spydde jag. Allt kom inte upp, men jag var nöjd. Jag kunde kräkas, det var inte särskilt kämpigt.
Jag har överätit tre dagar. I förrgår, igår och idag. Säkert 3000 kalorier extra. Fatta, nästan ett halvt kilo. Det får mig att må illa, hur har jag kunnat proppa i mig så mycket. Jag är så säker på att jag kommer att svälla upp, bli så fet att fettet väller, bildar stora traktorhjul under tröjan. Jag kan inte stoppa det!
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag hatar min kropp så innerligt, jag hatar den. Inga kläder kommer att passa. Jag kommer att vagga fram och svettas under min kroppshydda. År efter år kommer jag att bygga upp det som folk kommer att håna. Jag kommer att äta bulle efter bulle, chokladkaka efter chokladkaka för att ersätta det jag saknar.
Det är för en utomstående skrattretande att detta är min fantasi. Att jag tror att detta kommer att bli min verklighet. Men det är en verklighet för många och rädslan för den verklighet är verklig för mig.
Fy fan
I helvetet
Så uselt, så dåligt, så barajävlaskitochinihelvete. Så är det just nu.
Fick inte ner frukosten, tog mindre soppa/mellis än jag brukar och deltog inte i morsdagsfirandet med paj och glass och kex.
Det är bara så tungt inuti och jag undrar när helvetet ska ta slut. För det är ett helvete att alltid tyngas ner av all skit och att aldrig kunna andas riktigt ordentligt, aldrig kunna känna att livet är härligt och värt att leva.
Gud, befria mig från detta.
(Väger nu ca 57 förresten.. Inte 60.)
Dagens mat:
Morgon: äpple, halvt plommon, lite cantaloupe
Lunch: fisksoppa, hård smörgås med ost o gurka
Mellis: en fil och vindruvor
Kväll: litet päron med naturell yoghurt, hård macka med keso, kalkon o paprika
Let's face it
Fattar inte varför jag äter när jag inte ens är sugen. 60 kg visade vågen idag och tro mig, det var svårt att skriva ut det. Visserligen har jag tränat=muskler som väger mycket, men ändå!! USCH.
Maten är min fiende, men ibland min tröst, hur fasen? Hatar min kropp. FY FAN. Så jävla äckligt. Vill bli smal igen!!
Fuck me, I'm fat
Dagens kvällsmål: naturell yoghurt och frukt
Frukost imorgon: gröt med frukt
Lunch: linssoppa (knäcke med ost)
Mellis: frukt eller smörgås
Kvällsmål: yoghurt och bär
Typ så blir bra. Idag joggade jag åtminstone, ska försöka hitta på något imorgon också. Tisdag och onsdag blir det gym.
Kom ihåg hur fet du är.
Rakat av mig benet
Fick plåstra in hela benet eftersom jag skulle på vägning idag. Allt gick bra, sköterskan märkte ingenting.
Fick nämligen bekräftat att jag inte är värd ett skit igår kväll. Jag är inte värd ett skit. Inte ett skit. Och det är inte mitt fel att jag lever heller.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAH
JAG HATAR HATAR HATAR HATAR. VET INTE VAD JAG HATAR.
MIG SJÄLV MEST AV ALLT, JAG VILL BARA STYCKA MIG, TA BORT MIG. JAG HATAR LYCKA, FÖR DET FINNS INGEN LYCKA.
Ska googla självmordsrecept nu. Och kolla vad som händer om man överdoserar min deppmedicin.
Varför är jag såhär nu? Jag hade ju en trevlig kväll med vänner.
Tandborsten
Efteråt kändes svalget svullet och halsen konstigt stor. Jag kommer nog känna mig så ren efter första uppkastningen. Hoppas jag lyckas snart. Provar alltid med tandborsten då och då. Gräver och rör om, rotar där nere för att känna kväljningarna och spy upp all äcklig mat.
Mat är äckligt. Mat är äckligt. Äckligtäckligtäckligt.
Djurisk
Jag skäms när jag tänker på de stunder jag har hetsätit. Jag känner mig så äcklig och illamående när jag tänker på det. Så djurisk och omoralisk. För att jag tappat KONTROLLEN.
Jag tror att de flesta tror att hetsätning inte finns med i självsvältarens liv. När man har ätit som en fågel tillräckligt länge kan det hända att man tappar sin älskade kontroll.
Så ibland har det hänt att jag stoppat i mig smörgås efter smörgås, vräkt i mig en hel kladdkaka och gått igenom vartenda köksskåp på jakt efter något gott. Plötsligt finns där en obotlig aptit och fastän svältmonstret skriker nejnejnej så löper händerna från tallrik till mun, tallrik till mun. För någonstans är man ändå en mänsklig varelse som kämpar för att överleva, kämpar för att få tag på annan näring än vad salladsbladen kan ge en.
I våras svälte jag mig själv. Mitt på sommaren hetsåt jag och gick upp i vikt. (Det vrider sig i magen på mig när jag skriver gå upp i vikt). Sedan blev jag plötsligt mätt och så gick jag på salladsdiet. Ville bli smalsmalsmal igen. Nu är jag någorlunda stabil, men jag är så rädd för svältmonstret. Det ligger alltid på lur och räknar kalorier, driver på mig och säger åt mig att hålla tillbaka. Det säger åt mig att jag är överviktig fastän läkaren pratar om mitt alltför låga BMI.
Det var jobbigt att skriva. Har aldrig berättat förut om att jag i stunder har förlorat kontrollen. Inte för någon enda människa. Hade nog inte kunnat berätta här heller, om jag inte var nästan säker på att ingen läser. Men ändå, det är fruktansvärt att erkänna att man inte har fullständig kontroll, att man inte kan vara omänsklig och stå över sina drifter och behov.
Vakta din tunga
Folk har sagt så klumpiga saker åt mig ibland.
En gång i somras låg jag på stranden och jag diskuterade mina ätstörningar med mitt sällskap. Jag berättade att jag hade gått lite upp i vikt. Efter en stund steg hon upp och sa "Det märks faktiskt att du har gått upp i vikt." Orden sitter kvar i mitt huvud och ploppar fram med jämna mellanrum. Jag är livrädd för att gå upp i vikt och folk ska märka det. Det känns som ett misslyckande. Som om jag hade blivit underkänd i ett prov och hela skolan hade fått veta.
En annan gång sa en kompis "Du ser friskare ut" när vi låg på stranden. Jag svarade att ja, jag var ju inte så blek längre. Du lyfte hon menande på ögonbrynen och sade "Jaa, men jag menar.. Du ser FRISKARE ut." Jag tolkade det genast som hon sa att jag såg ut som en valross.
Förr gick jag ibland till skolmatsalen och försökte äta lite. Mina kompisar hade ganska nyss fått reda på att jag var sjuk. När jag tog något på tallriken gjorde en av mina vänner stora ögon och tittade först på tallriken, sedan på mig. Ibland sa hon "Jag är stolt över dig." Det kändes som om det var onormalt att äta när det alltid gjordes en stor affär av det. Jag går inte till matsalen längre.
En gång då jag mådde som sämst började jag gråta i skolan av ångest. Jag hade ätit grönsakslasagne på veckoslutet nämligen. När jag berättade det för en vän och i samband med detta nämnde viktminskningen sa hon att problemet bäst kunde åtgärdas om jag satte lite extra smör på brödet. Smör? Bröd? Just då åt jag på sin höjd två frukter om dagen.
Bara några exempel. Nu ska jag göra annat. Plugga och fundera på att jag har gått ner i vikt igen.
Bordsskick och hungerskänslor
Jag fattar inte hur folk öppet kan säga "Ååh, jag är så hungrig!". Det känns som att de blottar sig på något konstigt sätt. Det är ungefär som med sex på 1800-talet. Visst, alla människor känner lust, menn prata för guds skull inte om det. Det blir som en styrka att hålla sig i styr, att hålla hungern i schack, att kontrollera sig själv, stå över naturen.
Lika äcklad blir jag när folk pratar med mat i munnen. Ja, man kan äta in public, men då ska man göra det propert. Små tuggor, svälja innan man öppnar munnen. Det ska inte synas så mycket. Ungefär som att täcka in brösten, alla vet att de finns där, men ingen vill ha vårtorna i upptryckta i ansiktet ändå.
Det är bara så det känns.
Normal?
När jag läser vad jag har skrivit låter jag fullkomligt vrickad.
Jag går ju till skolan varje dag. Jag ler, skrattar och pratar, gör läxor, svarar och ler. Så normalt. Samtidigt tänker jag allt som oftast på ätstörningarna, på mitt illamående, på det som har varit.
Jag går till matbutiken. Letar jag något nytt kollar jag alltid kaloriinnehåll, men ofta har jag redan gjort det hemma via Internet. Annars är jag en helt vanlig kund. Plockar äpplen, lite yoghurt, knäckebröd. Betalar som alla andra.
Jag umgås med vänner. Går ut ibland, shoppar, ser en film, simmar, skidar. Så vardagligt, så trevligt, lite mysigt en januaridag.
Och hela tiden tänker jag.
Och hela tiden tänker jag.
Alltid alltid tänker jag. Men ingen som ser mig vet. För jag ser väl så jäkla normal ut.
Jag döpte dig till HATET
Och istället för att uttrycka smärta med ord, istället för att någon lärare gjorde slut på det hela så straffar jag mig själv. Andra bär på skulden, men jag straffas. Oskyldigt dömd.
Ätstörningar, självmordstankar, försök, depression, slag, självmisshandel, gråt, ångest, hat, hat, hat.
Min läkare sade att det vore fint om jag kunde hitta ett namn för anorexin. Igår kväll slog det mig. HATET. Det är HATET som gör detta med mig.
Jobbiga dagar
Igår var en jobbig dag. Hälften av idag var jobbig, men sedan kändes det bättre. Hade besök av en vän som åkte hem för en stund sedan.
Jag hatar att jag är elak.
Jag hatar att jag gör mig illa.
Men jag älskar att gå ner i vikt. Jag bara älskar det. Känner samma euforiska känsla som när jag får högsta betyg. Jag har uppnått ett mål, jag är ett steg närmare perfektionen och för en liten stund känner jag mig oövervinnerlig.
Sitter just nu och tror att jag ska gå upp ett kilo för att jag slickade av skeden när jag bakade en kaka åt bror idag. Och undrar hur många kalorier det var i fruktsalladen jag åt med min kompis.
Och undrar hur det ska bli imorgon när jag ska bort på kalas.
Mina ord går hit och dit och jag är ostrukturerad i mitt skrivande. Liksom mina tankar.
Rädsla
Trots att min frihet är ett fängelse.
